Det värsta kaoset verkar ha lagt sig.
Panikens röst är bara ett brus i bakgrunden.
Ångestens sträng genom kroppen tycks inlindad i Sobril.

Jag försöker njuta stillheten, men sysslolöshet väcker det onda till liv.
Samtidigt skriker erfarenheten att vila är absolut nödvändigt för att inte väcka hypomanin som gärna klampar in så snart depressionen stillar sig.
Och jag har aldrig varit bra på balansgång.
Det är ju jag som är linan.

Tar en långsam promenad på gungande grusväg.
Vinden är inte längre iskall och vred.
Åkern är inte längre vit. Grönt hopp om vår.
På himlen blå strimmor som solen lämnat efter sig.

Landar i fåtöljen och konstaterar att Dropbox håller på att mumsa i sig inte mindre än 174 stora bilder från kameran. Hej hopp.