Jag har en vän i himlen.
Till henne har jag skrivit brev i bloggen Dear Susan. Bloggproffs släpper inte in mig i bloggen, så jag kan inte uppdatera den. Men jag lägger en länk här, så du kan läsa om du vill.
Dear Susan – Letters to my Friend in Heaven
Susan är fortfarande en viktig del av mitt liv, så hon kommer att dyka upp här lite nu och då. I det här inlägget följer en bit ur mina anteckningar ur minnet av några turbulenta år i mitt liv.
Susan hade något år tidigare låtit undersöka en knöl i bröstet och haft en väldigt jobbig period i väntan på svaret. När det väl kom kunde hon andas ut. Det var inget farligt som växte i hennes bröst. Men nu stod hon plötsligt i mitt kök, alldeles svettig och upprörd. Jag minns hennes siluett i motljuset från fönstret och jag minns hur hela jag fylldes av en vit iskyla när hon sträckte upp sin högra arm och bad mig känna. Paniken i hennes blick. Den vackra sommardagen. Barnens skratt och stoj. Tiden som stannade. I armhålan fanns en äggstor, hård knöl. I det ögonblicket visste jag att hon skulle tas ifrån mig. Ja, jag visste. Det fanns ingen oro, ingen rädsla, bara en vetskap. En vetskap och en vilja att göra mesta möjliga av den tid vi skulle få tillsammans. Jag tror att även hon kände att slutet just hade börjat, men hon var en kämpe och in i det sista, det allra allra sista vägrade hon acceptera att döden var hennes följeslagare. Redan innan var hon min hjältinna. Min hjältinna i vardagen. Nu blev hon mitt livs hjältinna.
Jag saknar henne.
Så mycket att det gör ont.
Solpuss - bortom molnen 