Jag vet egentligen inte vad som bäst beskriver en blandepisod. Jojo eller berg- och dalbana. 

Men jag vet hur det känns när humöret och hela själen snabbt rör sig uppåt för att bara minuter, timmar eller dagar senare vända och rasa neråt.

Att känna sig energifylld, glad och sugen på hela livet. Sjunga, busa, rusa, starta små och stora projekt, charma och älska. Samtidigt som den inre motorn går på högvarv och både kropp och själ tröttas ut i det tysta.

Att sedan krascha i ett vakuum av ångest och självhat. Känna det svarta, kantlösa hålet öppna sig och sluka minsta lilla ljus.

Och stunden, dagar, veckor senare snabbt speeda uppåt, uppåt på ny energi, nytt ljus, nytt liv.

Och så ner igen.

Aldrig en enda uppåtperiod som inte slutar i mörker. 

Inte ens de små. Som den jag levt i i dag. I dag har varit en bra dag med äkta skratt, sång och bus i blicken.

Nu. Ångest som drar i benen och darrande underläpp.

Fy bubblan för att ha bipolär sjukdom!