Det var jag och min allra bästa vän Malin. Vi hade varit i Linköping, suttit av timmarna på café Passagen, druckit sju-åtta koppar kaffe och rökt minst en ask Camel var. Vi var svartklädda och räknades som udda. I skolan visste man inte säkert om vi var ett par eller ”bara” kompisar.
På Passagen smälte vi in i miljön, där samlades Linköpings svartklädda för att få vara i fred, dricka kaffe, röka, spela kort och backgammon eller bara prata. Djupa, intellektuella samtal – I´m sure. 😉 Sista bussen hem till Motala och tristessen gick 00.50 och om man missade den stod halshuggning på schemat nästa dag, så även den här natten såg vi till att hinna med den. Från bussen hade vi en nästan timslång promenad hem
och klockan var närmare tre på morgonen när vi väl var hemma. Kvällen hade varit mycket bra och vi ville inte skiljas, så Malin följde med mig hem. Rostmackor med ost och varm choklad vid köksbordet. Nattradio.
Och där var den plötsligt. Den vackraste röst jag någonsin hört. Jag tittade andäktigt på Malin och såg att hon reagerat precis som jag. Leonard Cohen hade släppt ett nytt album och nu sändes ett program där de spelade både den nya skivan och äldre låtar.
Sedan den natten har Cohen funnits i mitt liv som skönhet, poesi och de vackraste vackra toner i moll.

I många år har jag varit honom trogen och jag har haft svårt för covers och tolkningar av hans musik. Hans röst ger texterna extra djup.Men nu har jag börjat släppa in andra. Lyssna t ex på de här kvinnornas
fantastiska hyllning som finns med i filmen I´m Your Man som jag njöt av i går kväll.