Jag fick ju köra till IKEA och Bauhaus oplanerat i dag. Kom att tänka på när vi byggde till huset, hur jag pendlade mellan hemmet och Bauhaus. Hur jag till slut kunde mer än personalen på vissa av avdelningarna (kräver inte så mycket kunskap…) och hur jag kom att utveckla lite av en fobi mot stora affärer.
På den tiden var jag lyckligt ovetande om min bipolära sjukdom. Eller…jag visste nog, men så länge ingen läkare sagt det till mig gilldes det väl inte?
I dag ser livet annorlunda ut.
Att köra iväg oplanerat ställer till det ordentligt för mig. Det blir stressigt, jag blir osäker, känner mig… Ja, hur känner jag mig? När jag gått igenom ett plan på IKEA i dag befann jag mig i en bubbla. I den bubblan blir alla intryck skeva och jag slutar lita på mig själv. Jag blir liten, ensam och rädd. Ja, rädd. Så att jag skakar. I dag tog jag en paus bland kastrullerna och ringde till Sten. Efter en stund kunde jag gå vidare och jag fick ju gjort det jag skulle. Det är inte alltid jag lyckas med det.
Att det blir så här, har gjort att jag har slutat handla mat på stormarknaderna. Jag som älskat att gå på ICA Maxi och välja det bästa och godaste av allt utan att betala för mycket, måste nu veckohandla på ICA i byn. Utbudet är inte i närheten av stormarknadens och slutsumman i kassan blir alltid skrämmande hög. Men det är inte värt paniken för att spara de pengarna. I de stora mataffärerna känns det som om förpackningarna ska anfalla mig där de står i överdrivet höga hyllor och långa rader. Efter ett antal panikångestattacker och magkramper (där jag tvingats lämna vagnen och springa mot toaletterna) har jag för tillfället (snart ett år…) gett upp stormarknaderna helt. Nu gäller det att ta sig igenom byggvaruhusen och fokusera tankarna på det nya badrummet.
Håll mig i handen.