För snart ett år sedan, när jag hamnat i ännu en depressionsperiod och var sjukskriven på heltid, började jag skriva. Jag kallar filen för ”bokprojekt” för någonstans finns tanken att skriva vidare, fylla ut texten och låta min verklighet bli en bok.
I dag läser jag en sida här och en sida där. Och det gör så ont. Jag har sårat så många, gjort så illa, under en kort manisk period när jag var 25. Att sätta ord på händelserna gick hur bra som helst. Jag blev uppslukad av det som varit och orden flödade genom mina fingrar. Men att i dag läsa det jag skrivit. När minnena åter fallit i glömskans snälla bomull. Att öppna såren och åter se sanningen i det glödvita ögat.
En känsla av att den jag läser om omöjligt kan vara jag. Som om orden, när de väl fastnat i skrift, förvanskats och fått en hinna av renaste smärta. Den sommaren jag skriver mest om, var jag virvlande, strålande, vansinnig och alldeles fantastisk. Att i dag se de månaderna med 17 års perspektiv. Känns märkligt och en smula förvirrande. En av de män som fått flera sidor i projektet, har fått läsa det jag skrivit. Det var en udda och betydelsefull upplevelse för oss båda.
Jag vill dela sidorna jag skrivit, men eftersom det fortfarande finns en möjlighet att jag gör något av min text, kan du bara få valda smådelar.

För älskade och sårade gjorde jag. Och ifrågasatt blev jag. Inte kan man väl älska så många på så kort tid? ”Du måste kalla det förälskelse!” Men det var kärlek. I min själ växte det sann kärlek till många. I dag kanske jag kallar det sexmissbruk och beroendeproblematik, kärlekstörst, aldrig stillad. Men då. Den sommaren. Var det kärlek.