Måndag.
Jag har jobbat.
Och sovit.
Och ätit.
Och sovit.
Och ätit.
Och nu ligger jag i sängen.
Det skvalpar inom mig.
Som ångest som vill ta över.
Men som hindrats av sömn.
Som en stor gråt som vill ut.
Men som hindras av barnens varma kroppar.
Jag vet varför jag mår så här.
Jag vet bara inte vad jag kan göra åt det.
Alltför mycket i kalendern.
Alltför stort ansvar.
Jag vill bara gömma mig.
Men jag kommer att hålla näsan över vattenytan även den här veckan.

Hoppas jag.