De allra flesta arbetsdagarna kör jag hemifrån först av alla. Just i dag börjar jag lite senare för att kunna jobba i kväll. Sitter i min fåtölj med frukosten och hör hur ytterdörren stängs. Familjen har kört utan att säga hej då. (De hade väl glömt att jag fortfarande var hemma och styrde iväg som vanligt.) Och jag blir så sorgligt ledsen. Riktigt, riktigt ledsen. Vill ge upp hela dagen. Gråta bort några timmar under täcket. Köra efter dem och kramas, kramas, kramas. Halv fem kommer de hem. Tio över fem ska jag köra till jobbet. Fan! Men det nästan värsta är vad den här sorgen antyder. Depressionsdemonerna börjar kräva uppmärksamhet.Fan!!