De senaste veckorna har jag tvingats fundera över min stresstålighet. Ibland känns det som om jag inte kan hantera någon stress över huvud taget. Eller, rättare, ibland KAN jag inte hantera någon stress över huvud taget. När jag mår som sämst i min bipolära sjukdom förvandlas helt normal stress till ett allt slukande monster. Det spelar ingen roll om jag är i en depressiv, hypoman eller blandad episod. Stress utlöser ångest och panik i alla lägen. Är jag deprimerad, kommer en stor sorg med stressen. Är jag hypoman blir panikångestattacker vanliga. I blandepisoder kan sorgen blandas med paniken.

Att acceptera att ha så låg stresstålighet har varit en lång process för mig. Fullt ut kan jag fortfarande inte acceptera att det är som det är, men i dag kan jag i alla fall se hur stress påverkar mig och det är ju först då jag kan försöka ta makten över stressen.
Det är ett enträget arbete. Steg ett har varit att förstå att jag inte kan jobba heltid. Steg två (och det är väl där jag är nu) är att faktiskt hålla mig till fyra timmars arbete om dagen. Varje dag. Det låter ju inte så svårt, men när något roligt eller extra viktigt dyker upp, så är det frestande att tulla på vilotiden. Lätt att tänka ”Jag kan jobba sex timmar i dag och två timmar i morgon”. Men jag kan inte det. Det funkar inte så. Om det dessutom skulle dyka upp något oväntat på fritiden just den dag jag jobbar fler timmar, så rasar allt.

Den här veckan är det mycket.
Två kvällsmöten och en massagetid under veckan och i helgen ska Ville på två kalas. På lördag är det skolans dag för Olle och Ville och det brukar jag alltid gå på. Hantverkare i huset och sjuka barn som är hemma från skolan.
Kvällsmötena kompenseras med kortare arbetstid på förmiddagarna, men bara den ruckade rutinen ställer till det för mig.
Hur stressmonstret ger sig till känna ska jag försöka förklara en annan gång, men angenämt är det inte…

Så ser jag mig själv i spegeln. Möter min trötta blick. Söker efter den jag en gång var. För det är inte mer än fyra år sedan jag jonglerade klasslärarskap, mentorskap, slöjldlärartjänst, planering, genomförande, utvärdering, lektioner, utvecklingssamtal, nationella prov, kompisgrupper….
…samtidigt som jag var mamma till tre killar, varav en tog större plats än många, körde 35 mil enkel resa flera gånger om året för att träffa mina föräldrar på olika platser och höll en fantastisk och viktig vänskap vid liv.

Och nej. Det höll inte hela vägen ut. Men det höll i många år. Och aldrig att jag i dag får känna mig så levande och så kompetent som jag gjorde under de åren.
Och nej. Jag vill inte tillbaka dit.
Men jag vill ha en liten smula av den stresstålighet jag hade då.