Jag läste kursen ”Barn- och ungdomslitteratur 10p”, lärarutbildningen våren 1993 gissar jag. Litteraturlistan var lång och jag lånade det jag kunde på bibblan i Motala, resten fick jag stå på kö i Linköping för. Det var helg och dags att ta tag i bokhögen och börja läsa. Vi bodde i en ganska stor tvåa, Johan och jag, och tresitssoffan i det ljusa vardagsrummet erbjöd en skön läshörna. Jag tittade igenom titlarna, skummade baksidorna och bestämde mig för att ta den minst intressanta boken först – för att bli av med den och snart kunna läsa de som lockade mer. Valde ”Janne, min vän”, för den kändes lite gammaldags och trist. Jag kunde inte haft mer fel.

Peter Pohl och hans huvudperson Krille gav mig en resa som jag önskar att kunde få uppleva oftare. Janne, min vän är en helt fantastisk bok om vänskap och kärlek. Jag tänker inte recensera den. Antingen så läser du den själv eller så låter du helt enkelt bli. Men jag kan säga att jag läst den ett stort antal gånger, och kärleken till boken är orörd. I ett par sjätteklasser har jag läst den som högläsningsbok och den har inte lämnat någon av eleverna oberörd.

Efter att ha läst Janne, min vän, slukade jag de böcker av Peter Pohl jag kunde komma över. Litteraturlistans böcker stack jag in mellan fantastiska böcker som ”Vi kallar honom Anna” och ”Kan ingen hjälpa Anette?”.

Senare kom ”Jag saknar dig, jag saknar dig”. Den filmatiserades och filmen hör till mina småvildas favoritfilmer. 

Tack, Peter Pohl.