Att staden format storheter som Mons Kallentoft och Lars Winnerbäck kan ju inte vara en slump.

Staden jag älskar och längtar tillbaka till. Staden som tycks välkomna mig när resten av landskapet tycks avvisa mig när jag väl är där. En stad där jag aldrig bott, men tillbringat viktiga delar av mitt liv i. En vacker stor småstad, levande, framåtsträvande och samtidigt en smula ogin och kall. Domkyrkans spetsiga koppartak och Tornets glasprydda fasad. Den för mig viktiga gamla lärarhögskolan, ett stenkast, en värld från centrum.

När jag var barn, var Linköping staden där man hämtade gäster vid järnvägsstationen. Järnvägsstationen man reste från när tågen inte stannade i Motala. I Linköping fanns IKEA och bäst av allt Gamla Linköping med Cloettas lilla butik. Utanför staden fanns chokladfabriken med försäljning som en hägring, ett ställe dit bara kompisarna åkte och fyllde matkassar med godis. Aldrig vi. Det har jag tagit igen som vuxen.

Till Linköping åkte daghemmet Nyckelpigans storbarn en gång om året. Till Valla där det fanns tamdjur och påfåglar och kladdig prickigkorvmacka med varm skinnchoklad.

När jag var barn, var det långt till Linköping. En spännande bilresa, ofta i mörker, som kunde sluta i ett restaurangbesök på Hamlet, där det redan då brann en eld och där man fick bakad potatis till köttet.

forts följer