I tonåren byttes barndomens restaurang Hamlet mot puben Hamlet. Och senare, när jag läste till lärare, lunchhaket Hamlet där man kunde äta stekt fläsk med löksås mellan föreläsningarna.

I tonåren var det inte längre en färd i baksätet på den trygga familjebilen som tog mig till staden. Det var buss 520 över Borensberg eller den sega 620 via Fornåsa. Senare kom den efterlängtade 52:an, expressbussen, men det var först när jag pluggat något år. 520 tog 50 minuter, 620 tog 70. Stor skillnad.
I de tidiga tonåren tog jag bussen ensam eller tillsammans med kompisar för att gå på stan. Handla kläder, fika och känna sig fri.
Jag minns den grönrutiga kavajen, de svarta snickarjeansen, den svarta hatten, den långa herrocken i grått fiskbensmönster. Alla detaljer som skulle visa vem jag var på väg att bli.
Jag minns den första kebaben, där på barstolen i fönstret ut mot gågatan. Satan så svårt att äta kebab med värdighet, så det tog sin tid och jag minns hur maten hann kallna innan vi var färdiga.
De senare tonåren på café Passagen.
”Det var jag och min allra bästa vän Malin. Vi hade varit i Linköping, suttit av timmarna på café Passagen, druckit sju-åtta koppar kaffe och rökt minst en ask Camel var. Vi var svartklädda och räknades som udda. I skolan visste man inte säkert om vi var ett par eller ”bara” kompisar.
På Passagen smälte vi in i miljön, där samlades Linköpings svartklädda för att få vara i fred, dricka kaffe, röka, spela kort och backgammon eller bara prata. Djupa, intellektuella samtal – I´m sure. 😉 Sista bussen hem till Motala och tristessen gick 00.50 och om man missade den stod halshuggning på schemat nästa dag, så även den här natten såg vi till att hinna med den. Från bussen hade vi en nästan timslång promenad hem och klockan var närmare tre på morgonen när vi väl var hemma. Kvällen hade varit mycket bra och vi ville inte skiljas, så Malin följde med mig hem. Rostmackor med ost och varm choklad vid köksbordet.”
En annan av alla de där Passagenkvällarna, såg jag mellan rökslöjorna in i de blåaste ögon jag kan minnas. Plötslig tyngdlöshet och pirrande förälskelse. En timmes kaffedrickande senare, sade jag ”vi ses på bussen” till Malin och kompisen Cacca och virvlade ut i kvällen med…vad hette han nu…Patrik?, Richard? Vi säger Ölänningen, han var från Mörbylånga på besök hos kompisar i Linköping. Han ville dricka öl och dansa. Jag ville dricka öl och dansa. Vi gick till Lorry. Och drack öl och dansade. För många öl med tanke på att jag skulle åka nattbussen hem.
Natten var kolsvart och bussen full med människor som längtade hem när jag tvingade busschauffören att vänta vid hållplatsen medan jag, med handen mot den smutsiga bussidan, kissade i vad som kändes som en halvtimme. Att gå tillbaka genom bussen till kompisarna som coolt väntade längst bak… Det blev ett minne som jag inte lyckas skaka av mig hur gärna jag än vill.
Ölänningen kom att ge mig helt andra minnen, men de hör till en mer privat del av banken.