En härlig promenad i söt, vårljummen luft. Sol, lärkor och i vägrenen tussilago. Min äldste son intill mig. Ett helt vanligt underbart samtal i takt med grusvägens knastrande. I stunden mår jag bra. I stunden vill jag stanna.

För nu när stunden är över, kommer det smygande. En obehaglig blandning av mörker och ångest. Som om livet inte får vara för vackert. En klump i halsen som ingen kärlek lyckas smälta.

Och varje gång det blir så här, så tror jag att jag kan fly undan. Gömma mig. Dra täcket över huvudet och hålla demonerna borta.

Men så fungerar det inte. Jag kan se min lycka alldeles framför mig men händerna vill inte sluta skaka, underläppen inte sluta darra. Blundar och hoppas det blir en kort tid i mörkret.