Ofta kommer den tanken för sent.
När jag möter min egen blick i spegeln under toabesöket kan den dyka upp.
Och då är det för sent att försöka mildra effekterna av min glappa käft.
Minst en gång om dagen (om jag är i annat sällskap än närmast sörjande) får jag BLICKEN.
Blicken som tycks fråga ”Var kommer du ifrån?” eller ”Menar du allvar?” eller ”HUR kunde du säga det?”.
Och med fördröjning vaknar alltså min egen fråga ”Vad sade jag nu?” eller ”Att jag aldrig lär mig!”.
De dagar jag väljer att vara snäll mot mig själv tänker jag att det här är en del av den jag är och att de flesta trots allt tycker att det är okej, eller i alla fall inte helgalet. Andra dagar tänker jag att det här är en del av den jag är men att mitt liv skulle vara enklare om jag bara kunde låta vissa saker förbli privata.
För det är ofta det det handlar om – att jag delar med mig av stort och smått till både höger och vänster.
Ja, du ser ju att jag är medveten om det, men det tycks inte hindra mig från att fortsätta.
Så jag räknar med att även i morgon och nästa dag och nästa…möta min blick i spegeln och undra ”Vad sade jag nu?”.