Nittonhundraåttionio

Mina föräldrar var nyskilda. Huset var sålt. Mamma och jag bodde i en trea i ett av Motalas mindre attraktiva områden. Jag gick ettan på gymnasiet. Samhäll. Fortfarande hyfsat skötsam. Hade ännu inte hoppat av skolan. Svartklädd. Rökte. Drack, men bara små mängder. Sjutton år. Vild, fri och varken vacker eller ful.

Som någon sorts plåster på skilsmässobarnsåren, bokade mamma en påskresa till London. En kalastrevlig resa. Det var tjugo grader varmt i England och påskliljorna svämmade över Hyde park. Vi bodde på ett litet hotell intill Kensington Gardens. Följde med på pubrundan som resebolaget ordnade. Fastande för puben The Swan där vi av en kissnödig slump hittade bakrummet där en storväxt man höll hov vid pianot. Gemytligt och härligt engelsk flirt med turisterna.Vi upptäckte Covent Garden, Portobello road och blev experter på tunnelbanan. Vi träffade Natasha Young (som jag bodde hos under tre veckor sommaren efter sjuan, och som bodde hos oss två veckor samma sommar) och hennes mamma. Vi drack öl och åt bröd tillsammans på hotellrummet när pengarna tröt och hade det så fint som en sjuttonårig trotstjej och hennes mamma kan ha det. 

Men allt roligt tar slut, och det blev sista kvällen i London. Vi gick till The Swan, drack öl, skrattade och sjöng. När mamma ville gå tillbaka till hotellet blev jag kvar på puben.

(forts följer)