I dag har jag legat i orörlig fosterställning i närmare två timmar. Trygg under mitt täcke. Ensam. Fast i min kropp. Jag kunde inte avsluta en enda tanke. Kunde inte somna. Inte vara vaken. Fast i min hjärna. Min tanke ett isblock.

Min tanke ett isblock, men i min kropp ett minne.
Minnet av den första kraftiga panikångestattacken. Sportlov 2010. Torsdag förmiddag. Hela familjen hemma. Bowling inplanerat på eftermiddagen.
Minnet av hur jag tog mig till sovrummet. Stängde dörren i ett fåfängt hopp att inte skrämma barnen.
Ljuden som kom ur min strupe. Skakningarna. Svetten. Paniken, paniken, paniken. Stens armar runt mitt skakande. Stens famn runt mitt trasiga.

I dag svalde, svalde, svalde jag ångesten.
Körde skakande hem och kastade mig i sängen.
Ensam. Fast i min kropp. Jag kunde inte avsluta en enda tanke. Kunde inte somna. Inte vara vaken. Fast i min hjärna. Min tanke ett isblock.