Mitt dagis låg i en gammal villa i slutet på en liten gata. Vid vändplanen slutade himlabacken. De första åren jag gick på dagis (ja, dagis – förskolan var inte uppfunnen), vågade jag bara åka halva backen ner med pulka. Längst upp gick järnvägen till Electrolux. När vi gungade skallade ropet ”Heja tåget! Heja tåget!” när vagnarna tuffade förbi i sakta mak. Granne med dagiset låg ett stort trähus med trädgård i sluttningen ner från järnvägen. I ett av fruktträden hängde en gunga. I den gungan satt en ensam flicka och såg längtansfyllt på vår gemenskap, medan vi, eller i alla fall jag, såg längtansfyllt på henne och avundades hennes hemmatillvaro i den vackra trädgården.
Dagiset huserade på den ombyggda bottenvåningen av den gamla villan. Där fanns små toalettstolar och en rad med handfat i barnhöjd, skåp med madrasser till vilan, en kuddhörna med ribbstol (där jag vågade klättra till andra pinnen) och fack både i kapprummet och tvättrummet. Varje barn hade en bild på sina fack. Jag hade först en gul hink och sedan en fjäril. Jag var två år när jag började på Nyckelpigans avdelning småbarn. Det var då jag hade en hink som symbol. När jag skulle bli fyra fick jag börja på storbarn. Sommaren innan började jag längta dit. På storbarn fick man nämligen ha träskor!
I köket huserade Gurli. Hon var min trygghet. Hennes kök var min trygghet. På arbetsbänken invid fönstret mot vägen satt jag varje morgon och vinkade till pappas eller mammas bil när den körde iväg. Att få börja morgonen ensam i köket med Gurli gjorde mig redo för dagen. Jag var ett udda barn med stor intelligens och mycket liten social förmåga. I alla fall när det gällde andra barn. Jag satt hellre och pratade med personalen än lekte med de andra barnen. Lek med andra barn var för mig ett nödvändigt ont och om jag inte fick styra och ställa, fann jag det helt meningslöst. I Gurlis kök fanns ett skafferi. I skafferiet doftade det vanillin och damm. I skafferiet kunde man gömma sig, stänga dörren om sig och smaka lite på sylten. Det fanns även ett krypin där smutstvätten låg. Det perfekta gömstället när vi lekte kurragömma. En gång somnade jag bland madrassöverdragen och när fröknarna hittade mig var det med viss panik i blicken de förmanade mig.

Eftersom jag har många fina minnen från min dagistid, så blir det fler inlägg från den tiden.