Okej, jag erkänner.
När jag längtade efter alldeles egna barn (längtan väcktes när jag var runt tjugo och förlovad med J), tänkte jag mest på små snusiga knytten. Varma, mjuka, fyllda av villkorslös kärlek. Visst förstod jag att barn, liksom kattungar och hundvalpar växer och får andra behov än närhet, kärlek och evigt pussande. Förstod på ett teoretiskt plan…
Inte kunde jag ana att jag tjugo år senare skulle sitta på middag hos främlingar och konversera till höger och vänster, kämpa för att inte vara alltför udda, kämpa för att inte vara alltför plump och ofin. För att mitt förstfödde barn skulle komma att behöva just den sortens engagemang av mig.