Ska ta ett glas från bordet intill mig. Sträcker ut armen och smärtan greppar hela mitt väsen. Ögonen tåras och jag tar den andra armen till hjälp. Ska resa mig från fåtöljen. Smärtan börjar i ryggen, hittar höfterna, sträcker sig ner genom benen och når sin höjdpunkt i fotlederna. Med smärtan följer den låga, låga känslan. Den som leder mig på vägen till självförakt och ömkan.

Sätter mig igen. Med en kopp kaffe i handen. Inte lönt att ställa den på bordet. Och Mr Selfridge på svt play. Barnen har datortid, Sten deklarerar företaget och mormor och H har kört till Biltema för att köpa skruv. Mina värkande armar hindrade mig från att köra, och jag skulle ju ha en vilodag.

Det är inte synd om mig. Jag har det bra. Men ont.