Jag önskar att jag kunde få vara trött, tröttare utan att behöva analysera varför, utan att behöva fundera på vad som kommer efter tröttheten. Men alla mina bipolära år tvingar mig att analysera och fundera.
Om jag inte stannar upp när filten av sömnlängtan läggs över mig, så är risken att jag hamnar i depressionshelvetet större än om jag tar mig tid att tänka efter. Så nu gör jag det. Tänker efter. Och kommer fram till att jag troligen klappat ihop för att min mamma och H åkt hem. Det är mysigt på många sätt att ha dem här, men jag misstänker att det tär mer på mina krafter än jag vill erkänna. Mamma åkte hem i måndags, och redan i söndags rasade min kropp i smärtor och värk och tvingade mig till stillhet. Hela den här veckan har jag varit så galet trött. Och trots att jag är sjukskriven på halvtid så kräver livet mer av mig än jag mäktar med just nu. Om och om igen lovar jag mig själv att inte jobba eftermiddag, om och om igen gör jag det i alla fall. Nu väntar helgen. Men inte tillräckligt med vila, är jag rädd. Sten ska jobba fredag och lördag natt. Det betyder att åskrädda jag sover mycket ytligt för att hålla koll på min lilla flock. Förhoppningsvis nöjer sig Vildingarna med en stillsam helg. Jag blir i alla fall tvungen att vila, vila, vila, annars väntar mörker och ångest runt hörnet.