Jaha. Så var vi här igen. Pressen på mig är för stor. Jag är lättirriterad, gapar, skriker och gråter om vartannat. Vill vara liten i en stor famn.

Göm mig. Få mig att le igen. Den här grimasen gör så ont.

Och vad består den där pressen av? Att vara ensam vuxen i ett litet hus mitt på en åker två nätter i rad. Att jaga möss i köket. Mer krävs inte för att få mig helt ur balans just den här dagen. Det har varit för många konstiga dagar på sistone. Måtte det lugna ner sig snart, så jag slipper krascha. (Titta för guds skull inte i kalendern – maj och juni är aldrig skonsamma.)