De kallade den stora hagen för Pampas. Enarna var små och det betade gräset torrt. Ett flyttbart litet skjul för fåren att skydda sig mot regnet, en liten kulle med en sten på där lammen lekte herre på täppan när tackorna fick mat. De stora ytorna där ystra, små svartvita lamm sprang runt, runt med glada krumsprång när mammorna hade fullt upp med pelletsblandningen.
Farmor i den gråsvarta oljerocken, med kratta och skyffel i händerna, den stora hinken intill. Varje dag, runt fyra på eftermiddagen, krattade hon upp allt bajs hon kunde hitta. Farfar med vattenslangen och de svarta vattenhinkarna, en mineralsten och all den där kärleken. Kärleken han visade blott tre människor och en flock med pälsfår. Hur han sjöng i örat på tackorna som kom springande när han kallade. Ömhetsbetygelserna han viskade medan fåren njöt av hans närhet.
De där stunderna, när livet kändes så svårt. När jag kunde gå till Pampas, kalla på Rut och få villkorslös värme och en tackas trofasta kärlek. Hur hon lyssnade medan hon nuggade (farfars ord för idissla). Hur hon lade sig tunga kropp i mitt knä när jag satte mig på det knastrande gräset. Hur Rufsen Rutsson kom och buffade lätt på oss, ville vara med, ville bli kliad runt de små hornen.
Det var fina stunder i en inte självklart fridfull tillvaro. Det finns mycket, både ont och gott, att berätta om mina farföräldrar. Jag börjar här, sittande med en tacka i knät på Pampas.