Sitter i bilen. Har lämnat Ville på träning. Låter tankarna vandra. Kör plötsligt alldeles för fort. Upptäcker det, känner mig varnad, saktar mer. Tankarna vandrar vidare. Jag ska inte belasta dig med hur de går, vad de handlar om. Men jag kan säga att de leder rakt ner i självföraktets famn. Kommer hem. Pratar med Sten. Det blir lättare att andas. Och jag håller med min nya psykiatrisköterska när hon säger att jag verkar haft tur när jag hittade Sten. Han varken smeker mitt självhat eller gör stor sak av det. Bara lyssnar. Och kramas. Tack.