Kroppen är seg efter två timmar i drömlandet. Jag har hämtat Olle och Ville vid bussen, kört hem, pratat om dagen, planerat veckan. Solen kallar på mig och jag tar strumpor och skor på fötterna, en tunn löparjacka runt midjan och Storytel i öronen. Långsamt börjar jag promenaden omsluten av den tungt doftande rapsen. Grusets knastrande känns upp genom benen i hela kroppen. När jag kommer ut på stora vägen (smal grusväg)  ökar jag takten. Här är utsikten alldeles fantastisk. Mil efter mil av skånsk skönhet. Böljande, grönt, gult, blå himmel, moln på horisonten. En sval vind smeker förbi mig och jag tar på mig jackan. Tankarna vandrar och jag glömmer att lyssna på boken en kort stund. Nu kommer bussen långt därborta. Snart får jag vara med min fine Kalle. I boken sörjer mamman en mördad dotter, i min verklighet kommer en snart femtonårig kille gående mot mig med ett leende. Jag är en lycklig kvinna. Tillsammans går vi hemåt. Sida vid sida. Småpratande om inget viktigt och allt vi vill. Regnmolnen drar in över oss och snart droppar det stilla på våra huvuden. Dofterna ändras, stegen blir snabbare.  Snart är vi hemma. Ännu en fin stund rikare