Än en gång sitter jag här och är tacksam för att jag har mina mediciner. Ibland känns det läskigt att peta i sig både det ena och andra. Biverkningarna är ganska många, och kollen av mina njurar är noggrann. Men utan mitt litium skulle jag nog inte fungera som mamma. Kanske skulle jag kunna jobba i perioder, kanske kunde jag vara en fru att stå ut med. Men för att jag ska fungera som mamma är nog medsen nödvändiga. Idag svänger mitt humör på ett sätt som är jobbigt. Jobbigt för mig. Jobbigt för min familj. Jobbigt, men inte outhärdligt. Jag har också väldigt svårt att behålla fokus. Så nu slutar jag skriva för jag vet inte längre vart jag ville med det här inlägget…