Plötsligt tappar han all färg från sitt fräkniga ansikte, tittar upp på mig med ledsen blick, säger med liten röst ”Mamma, jag glömde min keps hemma.”
Älskade liten. Det fanns inte tid att hämta den viktiga kepsen, så mamman försökte med ett ”Nu kommer du i alla fall inte att bli av med den.”
En smula färg återvände, men det ledsna i hans blå, blå blick fanns kvar när vi sade hej då och jag lämnade honom.
I mig – en klump i halsen.
En klump som löstes upp i tårar så snart jag blev ensam.
Tårar som satte undanstoppad ångest i svall och blev till andnöd och panikkänslor.
Då fanns min trygghet snart i telefonen och jag orkade resten av dagen.
Nu gråter jag igen, men i kväll är det kalas.
Hoppas jag kan lämna masken hemma intill Villes keps.