Det där med kärlek.
Det är nog det häftigaste jag vet. Kärlek. (Och förlossningar…)
Hur den multiplicerar sig själv så snart det träder in någon ny att älska i ens tillvaro.
En vän.
En partner.
Ett barn.
Ett barn till.
Och ett till.
Och nya vänner.
Och kanske en ny partner.
Ett bonusbarn.
En förälder.
Ett husdjur.
Kärleken bara växer, förstorar sig, förökar sig.
Ibland ligger den vilande.
Man kanske inte träffar den man älskar så ofta.
Men när man ses, pratar eller skrivs svämmar kärleken över igen.

I kväll blev jag påmind om just detta. Hur kärleken kan vila och vakna till liv med full kraft.
Jag har en bonusson.
Jag har älskat honom sedan den där andra kvällen vi hade tillsammans.
Då när vi samsades i husets enda fåtölj framför den svartvita lilla TV:n som visade första säsongen av Robinson.
Då när vi delade lika från godispåsen och han förundrades över att jag rökte pipa.
Efter den kvällen har vår tid tillsammans ibland varit dagligt slitage, ibland total frånvaro.
Men kärleken har funnits där hela tiden.
I kväll finns han i mina tankar och jag gläds över att jag får älska just honom.