Varje gång jag kommer att tänka på att jag blivit beviljad sjukersättning, flyger en liten oro från min kropp och förintas i kontakt med lättnaden som landar i mig.
Min fantastiska läkare sade för något år sedan till mig att hon sett en stor lättnad och ett lugn lägga sig över tillvaron hos de med bipolär sjukdom som hon tidigare hjälpt att få sjukersättning. Sedan den dagen har jag längtat efter den där lättnaden, det där lugnet. Och i dag anar jag lättnaden. Lugnet längtar jag fortfarande efter, men jag kan ana det bakom ett antal krökar i livsvägen.
Men det finns en annan sida av även det här myntet.
En tung känsla av att inte vara hel nog för att klara ett heltidsarbete. Inte bara tillfälligt, utan ”för överskådlig framtid”.
Min fina Kompis peppar mig i detta och säger att den kraft jag får av att bara jobba halvtid, ska jag använda på min familj. Så självklart, men ändå inte när tankarna om duglighet smyger sig på. Så många har de dagar varit då jag inte räckt till här hemma. Alla de dagarna vill jag nu börja amortera av med ny närvaro de dagar då orken finns.

Stannar upp.
Känner efter.
Jo, där flög ännu en liten oro.
Det blir bra det här.