I går mötte jag den första fördomen efter mitt besked om sjukersättning. Orden ”helt befängt” samsades med ”fel arbetsuppgifter”. I all välmening peppade den här kvinnan mig att hitta något att brinna för.
Jag misstänker att det här bara var den första i en rad fördomar jag kommer att möta. Jag ser ju inte sjuk ut. Jag verkar inte heller deprimrad utan skrattar glatt till höger och vänster. Och när jag är som sjukast, när hypomanin tar över,  är jag ju ett socialt geni.
Klart svårt för någon som bara träffar mig någon timme då och då att förstå varför jag ska leva viss tid på samhället…