På väg till fotbollsmatchen i kväll blev jag än en gång påmind om att död innebär borta för alltid. I år är det sex år sedan hon försvann, min älskade systersjäl Susan. I bilen, med världens finaste vänsterback i baksätet, slog det mig att Susan aldrig fick se Ville spela fotboll. Hon skulle ha varit lika stolt över honom som jag är. Lika glad åt hans fina sportmannaskap, lika imponerad av hans klockrena passningar och hans förmåga att läsa spelet. Hon skulle stått vid min sida de matcher hon kunde. Hon skulle hejat på högljudd amerikanska och viftat med yviga gester åt domare och tränare.
I kväll försökte jag höra henne från himlen, men det var tyst som vanligt. Även om det finns en gud, en himmel, ett liv efter detta, så är hon borta. Död innebär finns inte mer.
Och mina tårar fortsätter rinna.