Halv elva i går kväll ringde mobilen. Liten snyftade och grät i andra änden. Hemlängtan. Försökt somna. Pratat med vuxen. Försökt somna igen. Bara gråtit. Ringt mamma.
Satte mig i bilen. En halvtimme på ödsliga skymningsvägar. Magiskt med ljus himmel nästan hela natten.
Möttes av två killar med packningen redo och personal på parkeringen vid scoutstugan. Drar en suck av lättnad över att Olle vaknat och bestämt sig för att följa med hem. Hade i bilen jobbiga tankar om hur han skulle vakna utan Ville och känna sig ensam och förvirrad.
Det här var första gången detta händer. Ville har ju varit iväg både på cup och klassresa alldeles nyss.
I dag får killarna vara hemma. (Alla tre, utan föräldrar. Håll en tumme.)
Det som oroar nu är kollo och framför allt vår stockholmsresa. Om Ville blir lika ledsen när de är hos mormor, och de ringer oss……………nej, jag vill inte ens tänka tanken. Sten och jag behöver vår resa. Utan oro över barnen.
Med mammaknip i magen och sömn i ögonen önskar jag dig en bra tisdag.