Med diverse diagnoser i familjen blir semestern alltid en utmaning. Bristen på rutiner och sysselsättning (utöver skärmtid) tär på semesterlyckan. I dag mer än på länge.
När mina barn bär sig illa åt faller det tillbaka på mig. Känslan av att vara en dålig, misslyckad förälder spär på ett bubblande självförakt och i dag har jag svårt att andas fritt.
Skriker mig hes, skriver listor på allt jag gör för familjen (som svar på ”varför ska jag alltid göra allt?” från upprörd son), slamrar in  disk i maskinen och en karre’ i ugnen, dricker ett glas iste och samlar mig. Gråter en skvätt men tar snart nya tag. Alltid nya tag. Alternativet är psykakuten…