Det var strax efter gryningen. Sommarnatten hade varit ljum och fuktig. Det doftade tallbarr och sanden knastrade tyst under däcken. Trots att solen snart skulle värma morgonen var det lite obehagligt att cykla den korta sträckan genom skogen och jag trampade på så fort jag kunde. Lysmaskarna fascinerade längs stigen. I huvudet snurrade tankarna. Skulle vi ses igen? Var det bara jag som kände så starkt? Vad är meningen med kärlek om den så snart tar slut? Hans stora, lockiga hår mellan mina fingrar. Hans läppar. Hans händer över min längtande kropp. Rökpauserna i det fuktiga gräset. Mörker och nakna kroppar i ett litet tält. En varm öl. Ännu en kyss. Ännu en längtan. Löften om att ses igen. Hopp. Förtvivlan.

Jag hade nästan jobbat färdigt mitt förmiddagspass när han klev in i den lilla butiken. Luften darrade, himlen sjöng och han bad om en kapsylöppnare. Jag bad honom vänta utanför tills jag slutade. Det gjorde han. Sedan var jag hans. Och han var min. Långa promenader längs stranden, många timmar på stenarna mot havet i den lilla fiskehamnen. Vacker. Galet vacker. Vansinnigt, svindlande virvlande vacker.

Och nu skulle jag åka hem.
Och han skulle åka hem.
Jag till Motala.
Han till Tyringe i Skåne.

Och ja, jag erkänner, jag har letat efter honom på facebook tjugofem år senare.