Amazon och ungdomskärlek

 
Röda bakljus och 6v batteri. Hon var så fin. Och hon tog oss dit vi ville.
Just den här sommarnatten önskade vi dock att batteriet varit 12v. Vi hade tillbringat kvällen i hällande regn och nu skulle vi hem. Tio mil med vindrutetorkare som knappt orkade ta sig över rutan kan lätt bli lite plågsamt. Men vi var höga. På livet, kärleken och musiken. Ulf Lundell hade sjungit bara för oss i fyra regnstinna timmar. Vi hade sjungit med hela kvällen. Skrålat vilt och ropat ”Uffe! Uffe! Uffe!” Hukat under paraplyer och klafsat i lera. Köpt t-shirts och lakritsremmar. Älskat varandra på det där självklara sättet som man älskar sin ungdoms kärlek. Älskat varandra så som nygifta ungdomar mitt i hus och Volvoperioden gör. Även om vår Volvo var en Amazon och vårt hus var en nyrenoverad 1800-tals-dröm där spindlarna var stora som möss.
Nu lever du ditt liv och jag är övertygad om att du är lycklig. Det värmer mitt hjärta. Ett hjärta där du bor. Där du för alltid kör omkring i en amadrutt mitt i regnet och ler lyckligt.
Nu lever jag mitt liv utan dig. Ibland drömmer jag om dig på nätterna. Ibland minns jag något av allt det vackra, allt det roliga. Ibland fäller jag en tår. Av saknad. Över att det blev som det blev. Över mitt misslyckande. Över att min sjukdom tog över mig och att jag inte kunde hålla det vi hade kvar. Men tiden läker och allt det där. Tårarna är sköna, smakar aldrig bittert. För min kärlek till dig var alltid ärlig, ren och stark. Det var aldrig kärleken som fattades. Jag älskar dig. Det kommer jag alltid att göra. 
Tack igen, för den tid vi fick tillsammans. Tack för sommarnätter i regn och musik. Tack för kräftskivor och nattliga bad i kanalen. Tack för spontana campingturer till Öland, dåliga bilaffärer, mjukglass i kiosken, lunchdejterna när du jobbade på Luxor. Tack för midsommarfirande på Q8 i Ringarum och fina brev när jag var bortrest.
Tack för att jag fick bli vuxen tillsammans med just dig. Mycket av den jag är blev jag i din famn. 
Jag saknar dig. Ta hand om dig och din fantastiska familj. Kanske ses vi snart igen.

Lämna en kommentar