Bilden av honom på motorcykeln.
Många år har gått, men min mage gör ett extra litet skutt när jag ser den. När jag ser honom.
Han har ett namn, men jag kallar honom Drömprinsen.
Liksom alla verklighetens drömprinsar är han långt ifrån en dröm, men en prins är och förblir han i mitt minne, i mitt hjärta, i mina sinnen. Många sidor har jag skrivit om den lilla tid vi fick tillsammans. Många sidor, många ord, många tankar, många minnen. Hjärtans vackra minnen, hjärtans mörka minnen.
Utan mörker, inget ljus. Utan det fula skimrar det vackra alltför svagt.
Han var så galet gudavacker. Den där farliga blicken med mörka sagor i botten. En smula sliten i kanterna, och allt han utstrålade var sex och öm längtan.
Den där första kvällen när jag bjöd honom på Lundell-konsert ville han inte ha mig. Men mitt oövervinnerliga, vilda, barfota jag kröp sakta in under hans pansar. Eller, nej. Jag slog så hårt jag kunde på hans försvar, för jag ville ha honom. Och jag fick honom. För stunden.
Och så blev vårt förhållande. Stunder. Stunder av lycka, förälskelse, barfotadagar, djupa samtal på balkongen under stjärnorna. Och stunder av osäkerhet. Outtalade känslor. Förvirring. Saknad, längtan och vackraste återförening.
I dag ser jag bilden av honom på motorcykeln.
Och jag förstår att jag ville ha honom.

Tack för den tid vi fick. Turbulent och inte på något vis självklar.
Men min Drömprins är du.