Sitter i uterummet. Här är lagom svalt fortfarande även om solen nu tittar fram. Ville videochattar med kompis i vardagsrummet. Olle tittar på film någonstans på ovanvåningen, njuter av självständighet och egna val. Kalle kommer och visar mig sitt nya husdjur – en lurvig larv i en IKEA-burk med diverse blad på botten. Jag har inga måsten, men en hel hög med borde. Jag borde städa så att huset är i ordning när semestern tar slut. Jag borde kolla så att vi har rena lakan till vandrarhemsnatten. Jag borde kolla varför Kalles beställda paket inte kommer.

Men jag orkar ingenting. Jag orkar knappt röra fingrarna över tangenterna för att skriva detta. Mitt i all vardagslycka där barnen inte bråkar och jag får andas fritt, rasar jag. Tårarna kommer utan förvarning. Krampen i bröstet, klumpen i halsen, klådan på armar och ben. Jag vill så gärna njuta av stunden, men det är svårt när mörkret tränger sig på och vill ta över. Just nu. Orkar jag inte mota bort mörkret. Just nu. Lägger jag mig ner och väntar på en kram.