I kväll kryper det en liten ångestlarv i magtrakten. Trots att den är mycket liten och svag, väcker den automatiskt rädsla i mig. Det är nu fyra och ett halvt år sedan jag genomled mitt livs starkaste panikångestattack. Tidigare hade jag upplevt jobbiga ångestattacker i samband med åska, men det här var i en annan skräckklass.

Höstterminen innan hade varit minst sagt turbulent. Jag hade placerats på en tjänst som var i stort sett omöjlig redan på pappret och gräsligt stressande i verkligheten. Varje vecka träffade jag tio olika grupperingar av elever. På torsdagarna sju av dem. Jag var mentor till 18 elever i år 1-6 och undervisade i textilslöjd, bild och engelska. I engelska hade jag ansvar för de nationella proven som då genomfördes i femman. I mina tre ämnen skrev jag omdömen och fyllde i bedömningsmatriser för alla elever jag hade. Som mentor skulle jag samla in information från lärarna i övriga ämnen och som ämneslärare skulle jag informera de övriga mentorerna om mina ämnen. Dessutom var jag tillsammans med en annan lärare ansvarig för kamratstödjare och antimobbningsplaner och genomförande av planerna. Stödet från rektorn var minimalt. När jag behövde vara hemma med någon av mina tre killar när de var sjuka fick jag frågan ”Gör din man ingenting hemma?”. När jag själv var sjuk ifrågasattes även det eftersom organisationen på skolan var så oerhört bräcklig.

När vårterminen började var jag redan ett vrak, trots jullovet. Men jag kämpade på. Kände väggen närma sig, men när jag stannade upp för att vila, tappade jag ju kontrollen över jobbsituationen och då blev det bara värre, så jobba på, jobba på, bit ihop, du klarar det. När sportlovet kom bara grät jag. Jag grät från lördag till onsdag och på torsdagen kom den. Panikångestattacken från helvetet.

På darrande ben släpade jag mig upp för trappan. Ville inte att barnen skulle se. Ramlade ihop på sängen. Famlade efter en kudde. Så började jag yla. Ett djuriskt läte som mest av allt påminde om ljud som kommit ur mig när jag fött barn, men det här ljudet vibrerade av ångest. Jag ville ju inte att barnen skulle höra, men det gick inte att stoppa. Hela kroppen skakade. Hela själen ylade. Det gick en evighet eller tre. Så kom Sten in i sovrummet. Vad kunde han göra? Jag lyckades pausa ljudet för att be honom hålla om mig. Och han höll om mig. I en evighet eller tre. Tills jag började gråta. Tills tårarna tog slut. Tills jag kunde andas. Om han inte varit hemma vet jag på riktigt inte hur det slutat, men nu slapp vi psykakuten. På något magisk vis lyckades jag i stället följa med familjen och bowla. En absurd upplevelse.

Efter sportlovet gick jag tillbaka till jobbet. Det var dags för nationella prov och då kan man ju inte hålla på och ha panikattacker…

Det höll ett par veckor, sedan blev det akut besök på vårdcentralen tillsammans med Sten som fick tolka mellan gråtattackerna. Remiss till psykiatrin.

Mitt livs viktigaste remiss och jag har psykiatrin att tacka för mycket.

Och jag har min familj att tacka för allt.

Tack.