För att orka med kvällen i går, vilade jag hela förmiddagen. Vid halv tre körde jag till Tollarp. En timmes bilresa varav ca halva tiden på E22an. Ensam i bilen, inga bråkande barn, bara jag och Jotun. Radion på och trivsamt småprat och bra p3-musik. När jag kom fram och parkerade på tomten, skakade hela jag. Jag försökte andas djupt, men det gick inte alls, så det var bara att hoppas på att inte svimma. Inte rädd. Inte nervös. Inte orolig. Bara glad att träffa nya människor. Men anspänningen kan få mig att skaka och ge mig tunnelseende och det gjorde den i går. Det gick bra. ingen svimning, bara trevligt glada ansikten och ett varmt mottagande. Kvällen rullade på och allt var trevligt, mysigt, glatt och härligt. Ingen mask på, bara sanna, äkta Lina som berättar för mycket om sig själv men lyckas sätta varma leenden i andras ansikten. Jag stannade tills mörkret lagt sig och körde hem innan tröttheten skulle överta mig igen. Bilresan hem gick bra och väl hemma fick jag en fin stund med Sten. Allt gott. Verkligen. Allt gott.

Men OJ, vad det tog på min kraftreserv! Och nu pratar vi om en rejält uppladdad kraftreserv som haft semester. Jisses. Jag sov som en död fram till nio i morse, sedan låg jag kvar och slumrade i ett par timmar. Jag hann äta frukost, dricka te och titta på en halv film innan jag slocknade på soffan i uterummet. Seg som honung har jag sedan druckit en kopp kaffe, ätit lite mellanmål och sett färdigt filmen. Efter det – ännu en tupplur. Nu har jag pratat i telefonen med min fina pappa, men orden sluddrade till sig en smula och hjärnan ville inte vara med.

Slutsats? Det kostar att ge av sig själv, hur roligt det än är och om batterierna inte får laddas direkt efter vill vi troligen inte se resultatet.