”Mamma, ska du vara NAKEN på jobbet!?” (Ville med uppspärrad busblick.)
Japp.
Mitt ”nya” jobb tillåter nämligen det någon gång ibland.
Jag har legat sömnlös och pigg till tre på morgonen och så vaknade jag igen halv sju. Lika pigg. I min värld ringer hypomani-varningsklockorna och jag vet att det klokaste jag kan göra är att ta det så lugnt som möjligt för att stoppa motorn från att gå upp mer i varv. Så därför. Och för att jag kan. Stannar jag hemma och jobbar naken i sängen i dag. (Too much information? Lina i ett nötskal.) Men jag lovar (i sann Hyacinth-anda) att ha någonting på mig när jag pratar i telefonen.
Om du visste så skönt det känns att kunna jobba en sådan här dag, utan att riskera att bli sämre. För bara en vecka sedan hade jag troligen gått till jobbet och sedan riskerat uppvarvning och mer sömnlöshet. Kanske en veckas sjukskrivning på det för att komma ner igen.
Tack för att jag har fått den här möjligheten.
Tack för att jag inte har några möten inbokade just i dag.
Tack för att jag äntligen har koll på hur jag bäst hanterar min sjukdom i det här läget.
Tack för att jag haft en så klok läkare som varnat mig för hypomanin med sin oroliga blick och sina ingående frågor.