Min själs älskade stod på min tröskel och jag bjöd in honom. Jag bjöd in honom i min lägenhet, i mitt hjärta, i mitt liv, och han tog klivet.

Ett bloss på balkongen, sedan Zoégas kaffe. Nervöst dröjde jag mig kvar i köket medan de sista dropparna rann ner i kannan. Han tog två koppar med sig och gick ut i vardagsrummet. Jag hade två soffor i vinkel och ett bord intill. När jag kom dit satt han mitt i tresitssoffan som stod mot väggen. På bordet framför honom stod en kopp. Den andra koppen hade han placerat strategiskt på hörnet av bordet. Nu var det upp till mig att välja var jag ville sitta. Skulle jag sätta mig i den andra soffan och skjuta upp den stund då vi obönhörligen måste känna närmare på varandra, eller skulle jag våga sätta mig i soffan bredvid honom?

Den här förälskelsen liknade inget annat jag upplevt. Mitt tidigare äktenskap var stillsamt och fridfullt, liksom kärleken vi delade. Under sommaren som lett upp till den där hösten, den där stunden, hade jag upplevt blossande het passion och vilda nätter av förälskelse och rus. Men den här förälskelsen liknade inget annat jag upplevt.

Jag ville kasta mig i hans famn och lova evig trohet. Jag ville kasta mig i hans famn och begära evig trohet. Jag ville stanna på min kant, i min egen soffa, och gömma mig. Jag ville stanna på min kant och förskjuta honom för alltid. Jag var ivrig. Jag var livrädd.

Om det här skulle kunna bli allt det jag drömt om, måste jag våga. Måste jag kasta mig ut i det okända. Måste jag känna om hans kropp var skapad för min. Om vår kemi stämde. Om det här skulle kunna bli allt det jag drömt om, måste jag våga.

Och jag vågade.

Jag satte mig intill honom. Och från den stunden har jag aldrig riktigt lämnat hans sida.