I vår lilla kommun är främlingsfientligheten obehagligt närvarande. I väldigt många vardagliga diskussioner hörs plötsligt någon säga: ”Jag är inte rasist, men…”. Det kan vara en kollega, en förälder till någon i fotbollslaget eller någon av killarnas klasser. Det kan vara en släkting eller en vän. Varje gång jag hör den frasen vänder det sig i min mage och jag vill bara lämna lokalen. För den följs alltid av någon svart groda som jag vill stampa på, förinta, bränna till aska. Ibland står jag upp för mina åsikter. Ibland står jag upp för alla människors lika värde. Ibland står jag upp för viljan och värmen i att ge, att bjuda in, att hjälpa. Ibland kryper jag in i mig själv och blir tyst. Tyst och ledsen. Ledsen för att jag i stunden inte orkar, inte vågar säga emot. Ledsen för att ännu en människa jag värderar högt visar en sida av sitt jag som jag inte ville se.

I vår lilla kommun har man beslutat att inte bjuda in de politiska partierna till skolorna inför valet. ”Om man bjudet ett, måste man bjuda alla” Jag är rädd att det beror på att man inte tror sig kunna hantera just det man säger sig arbeta emot. Men om vi inte låter alla partier visa sina rätta färger, hur ska vi då kunna hjälpa våra ungdomar att skaffa sig en egen uppfattning?

I morgon ska jag på föreläsning om värdegrundsarbete. Och jag hoppas verkligen att de av mina kollegor som har hörts säga ”Jag är inte rasist, men…” lyssnar extra noga.