Kär och galen, i den gröna stereohyllan som pappa byggt av något spillvirke. Den där det stod en skräckinjagande monstera intill LP-skivorna. Ensam hemma efter skolan, inget på TV, och då menar jag INGET på TV, läxorna och mellanmålet fixat. Bläddra bland mamma och pappas skivor. En naken man i ett spegelblankt hav. Öppna landskap, Lycklig lycklig, Aldrig nånsin din clown. Elva år och det var de låtarna jag fastnade för då. I dag lyssnar jag hellre på Laglös, Vid din grind igen.

Så gick åren och jag hittade min egen musik – Carola, Alphaville, Depeche Mode… Efter sjuan träffade jag Tasha och blev såld på gothen – men det blir ett eget inlägg.

Och plötsligt satt jag framför mammas skivor igen. Vi hade flyttat till lägenhet och pappa hade väl tagit med sig sina favoriter i skilsmässan. Nu dök han upp igen – Lundell. Den här gången var det Den vassa eggen som hamnade på skivspelaren. Sjutton år och nykär i min fd make Johan ville jag inte längre vara svartklädd och då fick Uffe plats igen. Släpp mig fri blev favoriten följd av Lit de parade och Chans. Chans blev senare en ständig live-upplevelse och en konsert utan den känns tom.

Johan delade snabbt min förtjusning i Lundells musik och snart började vi åka på konserter tillsammans. Många lyckliga kvällar har vi tillbringat skrålande, öldrickande, förälskade framför idolen, hjälten. Många lyckliga, men också en bitterljuv. Även den förtjänar ett eget inlägg.

Skivorna från de här åren är många, men vi köpte inte alla. Det hade vi inte råd med. I dag är min samling stor, men det mesta är köpt i efterhand.

När På andra sidan drömmarna kom, levde vi i radhusidyllen som sedan sprack. Den skivan kom att betyda väldigt mycket för mig.

När jag träffade Sten, hade han samlingsskivan Öppna landskap och jag hade den andra som släpptes samtidigt, Slutna rum. Efter att jag flyttat till Skåne, köpte jag skivorna samma dag de gavs ut. Jag har fortsatt att gå på konserter tillsammans med Sten och på senare tid ensam. Om två veckor är det dags igen. Då blir det valsafari mot alliansen på KB i Malmö. Och ja. Han är fortfarande min hjälte. Så fort han kommer ut på scenen glömmer jag allt annat och rycks med i musiken.

Tack för alla år, Uffe. Och tack för att du fortsätter.