…när för mycket saker framför mig (rent fysiskt, t ex en bokhylla eller elefantsamling som ska dammtorkas) gör att jag blir illamående och vill fly långt bort.
…när händerna börjar skaka och värka och paniken väller upp för att jag inte kan hantera en jobbig situation (t ex när det ligger saker på golvet utanför papperskorgen i vardagsrummet).
…när alla kroppens muskler exploderar i smärta efter oerhörd ansträngning (t ex fem minuters badrumsstädning).
…när minnet av en timme i gråtande fosterställning känns som det vackraste minnet, det skönaste alternativet.
…när allt jag vill är att bli hårt omfamnad, men inte klarar av kroppskontakt.
…när fläsket puttrar i hemgjord tomatsås i ugnen och sprider ljuva dofter, men allt jag kan tänka är att jag på inga villkor kan göra cole-slaw, när den tanken ger mig kväljningar.

Nej. Psykisk sjukdom är inte vacker.

Nu har jag två alternativ om kvällen ska bli hyfsad – sobril eller ett glas vin. Döm mig om du vill – annars – Skål!