För att du ska har en chans att förstå vilken seger det är för mig att kunna cykla till jobbet – följ med mig på en minnesresa.

Liten Lina, enda barnet, lekte sällan med andra barn, inte ens när de fanns att tillgå. På dagis satt jag hellre med personalen och pysslade. Hemma lekte jag stillsamma lekar, gärna inomhus. Så började skolan med gympa. Inte min grej. Jag ägnade nio år av skolgympa åt att slippa undan. Glömda kläder, lappar från föräldrarna, längst bak i kön hela tiden… Och ångest. Äkta jävla ångest hela kvällar och nätter inför redskapsgympapassen. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om dessa. Men jag gillade att cykla. Min Crescent var orange med tre växlar och tog mig till kompisar, till kiosken, till skolan och senare till stan och utenätter.

Vuxen Lina fortsatte att cykla. Nu på en lila 5-växlad Crescent. Jag cyklade kors och tvärs genom cykelstaden Motala där det redan på 80-talet fanns cykelvägar att välja vart man än skulle. Jag cyklade till jobbet och tillsammans med Johan på utflykter där det gärna var glass inblandat. Jag cyklade till jobbet även i Tullinge och det var där jag blev av med min lila partner.

När jag landade i Skåne var det höst och cykeln ersattes aldrig. Förälskelse och liv kom mellan mig och cyklingen. Det som kunde varit härliga cykelutflykter på grusvägarna ersattes med barnvagnspromenader.

Inte förrän Susan blev sjuk, vaknade på nytt en längtan efter att röra på mig och jag kastade mig in i snabb stavgång varvat med styrketräning på gymmet. Pilatesboll och crosstrainer hemma. Allt eller inget. Stark, smal och riktigt vältränad inom kort. För att kunna hantera besöken på hospice hittade jag ett eget recept – en timme på crosstrainern innan, två glas rött efter.

Så dog hon. Och min kropp rasade. Sjukgymnast och kiropraktor förbjöd mig till slut att träna något annat än sjukgymnastik. Jag fick inte ens simma.

Så jag lade ner. Till nu. Min kropp värker. Ibland dygnet runt. När jag har cyklat uppför en backe, skriker musklerna i våldsam smärta och tårarna rinner.

Så när du ser mig på vägen, ser du en kvinna som kämpar och vinner seger efter seger. Belöningen är frihetskänslan i nerförsbacken vid golfbanan. Belöningen är inre styrka. Belöningen är att få göra det igen. För att jag kan. För att jag vill.