Upp på britsen och fram med skalpellen.
I händerna på en polsk kirurg.

För ett par dagar sedan började en liten böld i ljumsken störa min tillvaro. Den har gjort ont. Riktigt ont. Det har varit svårt att sitta, gå och cykla. Så när jag skulle byta kläder inför dagens möten, upptäckte jag att den rackaren blivit mörklila och att en ilsket röd svullnad spridit sig en bit ner på benet. Det kändes ju mindre bra. Försökte ivrigt få tag i Sten, men lyckades inte. Bestämde mig för att köra till byn och delta i första delen av mötet innan jag ringde 1177. Så ringde Sten och hans åsikt var densamma – 1177.

Halv tre ringde jag så 1177 och tio i tre låg jag på britsen intill kirurgen med skalpellen i högsta hugg. Ingen bedövning – det gör iaf ingen nytta. Och han skar. Och han tryckte. Och han skar. Och han tryckte. Och jag svettades. Och jag morrade. Och jag glömde att andas. Och jag andades. Och han petade in ett dränagerör. Och jag morrade. Och jag svettades. Och han drog runt på dränaget. Och nu skrek jag till. Och han fortsatte mecka. Och jag fortsatte svettas.

Nu sitter jag med dränage och bandage. Och en tio dagars antibiotikakur. Och är tacksam över att vårdcentralen kunde ta emot mig innan det blev feber och akuten.