Det här med rasismen. Jag kan inte hantera det längre. Vet inte hur jag ska bemöta skiten och samtidigt undvika att sätta mina barn i kniviga situationer.

Men en sak vet jag. Att jag pallar inte höra ”Jag är inte rasist, men…” fler gånger. Jag pallar inte höra ”Men Sverigedemokraterna har mycket vettigt att säga också”.

För när man stannar upp och tänker ett steg längre. När man funderar på vad de här människorna egentligen har för människosyn. Vad de har för grundläggande värderingar. Hur de egentligen ser på mig. På min familj. Och varför de ser på ett visst sätt på mig och de mina. Och på ett annat sätt på kvinnan i slöja som står bredvid mig i kassakön. Det är då jag blir så ledsen. Så in i själen ledsen.