Vi kysstes länge i bilen innan jag klev ur och Sten körde iväg. En ny liten stad. Ett nytt litet café. Den klassiska caféblandningen av dofter slog emot mig när jag klev in från novemberkylan. Nybakad bröd, söta bakverk, kaffe, askfat och färsk tobaksrök. Genast kände jag mig som hemma. Anders skulle inte komma på flera timmar än, så jag köpte en kopp svart kaffe och en sockerbulle. En bok och mina egna fantasier om människorna runt omkring mig höll mig sysselsatt tills cigaretterna tog slut och längtan efter frisk luft tog över. Jag gick en liten bit och hittade en Åhléns-affär. Eftersom det här inte vara vilken fredag som helst för ett lundellfan, studsade jag glatt in. Ännu gladare virvlade jag ut igen med albumet ”Män utan kvinnor”, cig och svart nagellack i en liten påse.

Tillbaka in på caféet. Mer kaffe, fler bakverk (varför äta en macka när man kan äta många bullar?). Noggrant studerande av texterna på konvolutet. Fler cig. Svarta naglar och timmarna som gick. Sällan har jag njutit av mitt eget sällskap som jag gjorde den dagen, på det fiket. Nykär och samtidigt tryggt förvissad om att vi var en enhet kunde jag slappna av och bara vara.

Plinget från cafédörren och jag tittade upp. Han såg ut att vara i rätt ålder och när han fick syn på mig lös han upp och gav mig ett leende som sa att han var säker på att han såg rakt på den kvinna han skulle träffa. Anders. En av alla vänner jag skaffat mig på nätet. Arbetsdagen var slut och nu skulle han bara köpa ett eget ex av lundellplattan innan vi gick hem till honom. Kvällen tillbringade vi med att lyssna på albumet och analysera det ner i minsta beståndsdel. Ingen fick röka i hans lägenhet, men för Lina med svarta naglar och en självsäkerhet som osade som cigaretterna gjordes undantag. Rött vin i glasen och mer Lundell. Jag tog ett bad i hans badkar och kysste spegeln med vinröda läppar.

Vidare i kvällen och vi gick ner på stan igen. En promenad runt citadellet och en vänskap som växte. En rejäl köttbit och whiskey på en pub. Och där var Han igen. Och jag blev knäsvag och stolt. Min. Hans arbetspass var slut och nu skulle vi roa oss tillsammans. Med en man vid var arm stegade jag förväntansfull in på krogen med dansgolv. Mer vin och snart var vi igång. Hur det nu kommer sig, så är det här den enda gång Sten och jag har dansat tillsammans på krogen. Förutom den enda kvällen, en månad efter ”Sårad ängel”, har vi bara dansat hemma och på konserter.

En fredag att minnas. Och jag minns. Sjutton år senare.