När pappa går ner i köket för att fixa te och skorpor till mammas frukost på sängen, följer jag med ner och gör en morgonmacka. Limpan är från det nya varumärket Blåvitt och inköpt på Konsum där vi alltid handlar, eftersom medlemmarna äger företaget och man får återbäring om man räknar kvitton. På den snett skurna limpskivan bredde jag Lätt & Lagom, något annat fanns aldrig i vårt hem. Ett par skivor herrgårdsost på det och mackan var klar.
På mammas lilla frukostbricka fanns en stor kopp te, två skivor Brandts skorpor och en liten pillerburk i glas. Lördagsfrukosten intog vi i dubbelsängen. Mamma på sin rena plats, jag på pappas sida där det alltid fanns snussmulor på lakanet. Pappa åt väl sin macka på stående fot nere i källaren där han njöt av helgstarten tillsammans med sina modellflygplan.
God morgon Sverige började väl klockan åtta, och då var mamma och jag på plats i sängen framför TV:n. Vårt absoluta favoritsinslag var Mordillio. När klockan var fem i nio, klädde jag på mig och gick de hundra meterna till kiosken. Kiosken öppnade nio och jag kan inte minnas en enda lördagsmorgon då jag inte var första kunden. Här fick jag tillfälle till en stunds småpratande med personalen som passade på att sätta upp flaggor och nya löpsedlar medan jag funderade på vad jag skulle köpa. Veckopengen var fem kronor men jag brukade spara två av dem så att jag kunde köpa en glass på söndagen. En sväng in i telefonkiosken brukade löna sig så att man kunde köpa dyrare glass. Under trätrallen som gick att lyfta på har jag hittat en mindre förmögenhet för ett barn av 70-talet. Tillbaka till lördagen. Hur länge jag än stod och tittade på allt godis och funderade så slutade det alltid med samma beslut – ”För tre kronor smågodis, tack.” ”Vill du ha surt och salt också?” ”Ja, tack. Men inte de röda i hörnet, och inte de där sega gröna och inga sega råttor.”

Känslan. När jag gick från kiosken med min prydligt vikta lilla påse i handen. Påsen med himmelriket i.

In i det gula trähuset. Upp för trappan. Ner i sängen framför TV:n där programmet snart var slut. Öppna påsen. Dofta på innehållet. Njuta bit för liten bit. Inget godis har varit så gott som det i mina trekronorspåsar. Bitarna var små och eftersom det inte fanns så mycket godis i påsen, fick varje liten bit sin egen uppmärksamhet.

Om jag hade tur och mamma var på bra humör, kunde vi stanna kvar i sängen efter tio när programmet var slut. Då läste hon högt för mig. Bäst minns jag böckerna om Katitzi. De har satt spår i mig som än i dag ekar när debatten om tiggare och romer blossar upp.

De här lördagsmorgnarna minns jag med värme. Dagen som sedan följde kunde bjuda på utflykter till skogen, trädgårdsarbete, städning, bakning… Men det var alltid morgnarna som var det bästa med lördagar.