Rent teoretiskt kan man tänka sig att en morgon med trilskande ungdomar kunde avrundas med ett stillsamt, pedagogiskt samtal mellan de vuxna när ungarna placerats på bussen. Ett stillsamt, pedagogiskt samtal mellan två förståndiga vuxna som gemensamt arbetar fram en lösning för framtida morgnars lugn.

Men vi valde den där andra vägen. Den som ligger närmast till hands. Den som sällan eller aldrig slutar i konstruktiva lösningar. Den som gör två ledsna vuxna ännu mer ledsna. Den som får ilskan att rinna över i tårar eller sammanbitna käkar. Den som gör att dagen blir tung och grå. Den som lämnar en orosklump i magtrakten och en känsla av otillräcklighet.