Sommaren var den vackraste på länge. Jag hade en ny klänning. Olle sin finaste tröja. Våra förväntningar var på topp när vi promenerade från parkeringen till Citadellet. Olle köpte godisremmar, jag drack bubbelvatten. Vi genomled en timme med Weeping Willows. Fantastisk sångare, trista låtar. När Lasse snart skulle gå på stod vi nära scenen, men det var varmt i tältet. Så plötsligt stod han där. Alldeles nära inpå oss och vi applåderade, dansade och sjöng. Men det blev hett. Och fuktigt. Svetten rann längs min rygg och Olle såg snart svimfärdig ut och bad om att få komma ut i svalkan. Jag ropade hej då till Lasse och vi ställde oss strax utanför tältet. Här hade jag fritt spelrum för mina vilda danser. Som alltid på konsert, så gör jag som jag vill. Jag applåderar när jag vill. Jag skriker när jag vill. Jag knyter näven i luften, jag tänder mobillampan, jag dansar när jag vill. När jag vill och hur jag vill. Olle blev allt gladare vartefter hitsen radades upp och när det äntligen var dags för Ingen soldat deltog vi med liv och lust i allsången. 

Efter konserten gick vi mot bilen i den ljumma sommarnatten och jag var helt uppfylld av Livet.

Det här var en av sommarens alla magiska kvällar. Ett minne för lång tid framöver. Ett minne som hjälp att ta oss genom höst och tröstlös vinter. Att få dela den här kvällen med min älskade, älskade Olle var för mig renaste kärlek, finaste vänskap, varmaste (svettigaste) gemenskap.

Tack Olle.

Tack Lasse.

Tack universum.